.

Uppenbarligen gillar jag att plåga mig själv. Ja, det måste vara det. Jag är hemma och sjuk vilket betyder att det finns massor med tid för vila och jag vilar gärna ögonen på tvn. Att se en riktigt bra film eller serie är en skön känsla. I söndags åkte Martin till Norge för att fiska med vänner, han har semester och det har inte jag så det är roligt att han får göra en resa och uppleva nya miljöer. Jag följde med min vän Tina på bio, Magic Mike XXL närmare bestämt. När vi gick ut från salongen var vi på otroligt bra humör, vilken feel-good-film! Så jag bestämde mig för att se den första filmen om Magic Mike i måndags, sedan såg jag på MR Selfridge en serie jag har upptäckt eftersom alla andra serier är slut eller inte finns nya avsnitt. Channing Tatum blev även min underhållning igår med då jag såg Dear John, varför har jag inte sett den tidigare? Vilken underbart hjärtkrossande bra film, sen är han ju inte helt fel att titta på den mannen, såg även She's the man haha! Idag blev det en annan film med honom där han endast hade en biroll och Jude Law hade huvudrollen, Side effects, den var bra men ingen feel-good, så ikväll tittade jag på en film med Amanda Seyfried (hon är ju den andra huvudrollsinnehavaren i Dear John), Letters to Juliet; Här har vi en riktig amerikansk kärleksfilm men så fin. Sen såg jag även One day, också kärleksfilm som är bra.

Så jag har kollat kärleksfilmer som jag aldrig gör när jag och Martin ser på film. Jag har bölat och skrattat och nu saknar jag honom så himla mycket, min Martin. Därav plågandet. Jag hoppas att den här veckan går fort så jag får krama om honom. Det är nyttigt att sakna emellanåt, fast mer än en vecka är onödigt långt tycker jag. Det har gått 3½ dygn sen han åkte iväg, den fjärde natten utan honom bredvid mig, nej nu får han faktiskt komma hem haha! Jag är så glad för att jag har Benny och Bosse vid min sida, mina älskade lurvtussar som jag kan gosa ansiktet i deras päls, höra deras spinnande kurr och känna mig något mindre ensam.

Nej det är inte synd om mig, jag är bara så ovan med att Martin är borta så länge. Förut har det varit jag som sovit borta... så det kanske är nyttigt, fast typiskt att jag skulle bli sjuk. Imorgon hoppas jag att jag känner mig frisk, så jag kan jobba på fredag, min stackars kollega är själv på 10 avdelningar och det känns inte alls bra även fast jag inte rår för att jag är sjuk.

Jag är ändå tacksam för jag har det så bra som jag har det, en man att älska, katter att älska, jobb där jag trivs och jag får sjuklön, det gäller att se det positiva, det går mycket lättare då.

Håll tummarna för att Martin har täckning imorgon och kan ringa mig, så jag får höra hans röst.

<3mme

Jag minns samtalet när du frågar vart jag är och jag berättar och i folkmassan hittar vi varandra tillslut. Jag är 16 år och du ska, om bara några dagar, fylla 17. Jag minns hur pirrigt det var. Hur glad jag var att du ville komma och stå med mig och mina tjejkompisar. Du står bakom mig och kramar om mig, jag tittar upp på himlen. Den är klarblå och svalorna flyger högt. Pugh Rogefeldt sjunger Små lätta moln och jag tänker att den här stunden ska jag minnas i resten av mitt liv. Jag har några sådana tillfällen och du finns med i övervägande del av dom. Vi stod där på Eyravallen och skulle se Gyllene Tider. Någon månad senare skulle vi vara ett par, jag var så himla kär! Jag kunde stirra på dig i flera timmar och bara njuta av din närhet. Jag är fortfarande så himla kär i dig och jag kan fortfarande stirra på dig i timtal. Tänk att efter knappt 5 år blev vi sambos så nära den plats en kan komma där vi stod och hoppade till Leva livet och livet var bekymmersfritt! Den känslan! Nu bor vi i vår andra lägenhet och drömmer om framtiden, snart 11 år senare.
Livet är inget bekymmer med dig, det är ett äventyr. Vi åker vårt livs berg och dalbana, jag är så otroligt lycklig att det är du som sitter bredvid mig och håller mig i handen. Jag älskar dig så, min underbara Martin <3mme