.

Idag vaknade jag och började baka. Jag bakade så jag kunde ha med något gott till Linköping. Jag spenderade 4h med Sigge och hans mor, min älskade vän Mikaela. När jag kom fick jag taco. Sedan gick vi en promenad i solen med varsin latte. Efter promenaden fikade vi på det jag hade bakat och sedan var det redan dags för mig att åka hem igen.
Hade det så mysigt idag.

På väg hem i bilen såg jag solen gå ner. Den färgade himlen sådär vackert rosa och sedan sådär bränd orange. Jag kände mig lycklig. Jag kände mig fri. Jag var så glad att jag fick låna Martins bil och slippa åka tåg (i Sverige går det inte åka tåg på tvären..nästan inte iaf). Jag gillar att köra bil själv och lyssna på musik, högt. Riktigt högt. Så där högt att det nästan sprakar i högtalarna, bara nästan. Känna basen i hela kroppen. Vråla ut sångtexterna så där galet fel att man skrattar åt sig själv och det är så tondövt att om någon hörde skulle de börja gråta haha. Men det gör inget förmusiken är så hög.
Jag var på så bra humör när jag körde och sjöng på väg hem.
En låt spelades på radio där texten lyder "oh, think twice..".
Jag åker under akvedukten vid Borensberg, möter massor med bilar i motsatt riktning. Direkt efter är det rastplatser på båda sidor och sedan en bro över vatten. Jag närmar mig bron. Ser bilarna som kör i motsatt riktning. Där kör en bil rakt mot mig. Vad håller den på med? Jag tvärnitar och hinner tänka tusen tankar på en millisekund bland annat. Jag kommer dö.Jag kommer frontalkrocka och dö. Jag kommer krocka, köra in i räcket. Jag kommer köra ner i vattnet. Jag kommer drunkna. Jag har ingenstans att väja!!!!


Jag bokstavligt talat står på bromsen. Bilen som kör mot mig bara gasar och kör så sjukt fort.
Under de få sekunder denna händelse utspelar sig (som känns minuter långa) så hinner jag tänka alla hemska tankar. Jag gör allt i min makt för att unvika en olycka, undvika att dö. Vad gör föraren som kommer emot mig? Gasar och kör om, flera bilar!
En silverfärgad Volvo är på väg att ta mitt liv ifrån mig och jag kan bara bromsa. Jag hinner tänka att jag ska tuta men jag har lärt mig att tutar man så distraherar man bara och det kommer inte bli bra.
Där är bilen förbi mig. Jag ser den vänstra baklyktan precis vid min vänstra framlykta följt av den bilen volvon körde om.

Jag hyperventilerar. Jag börjar skaka. Tårarna kommer som en flod medan jag försöker se vägen och första bästa ställe att stanna på.
När jag har stannat fortsätter jag att gråta. Vad gör jagnu? Jag lever! Jag lever fafaktiskt! Jag dog inte!!!! Tack gode Gud! Tack skyddsängel, jag kände dig. Du höll om mig.
Jag har stängt av radion. Jag ringer Martin när jag har lugnat mig. Så fort jag hör hans röst börjar jag gråta igen och skaka och hyperventilera. Han frågar mig lugnt "Vad har hänt Mathilda?" Jag får fram att jag nästan frontalkrockade pga en bil som körde rakt emot mig. Han frågar "Är du oskadd? Hur mår du?". Jag svarar jag är så chockad. Vilken idiot han kunde ha dödat mig och flera andra, hur kan man göra så? Martin säger "Såja, det är över. Du klarade dig. Det kommer bli bra. Ta det bara lugnt nu. Lugna ner dig innan du kör vidare. Kan du köra vidare?". Jag ska gråta klart säger jag, jag kommer snart hem. Jag är bara så chokad. Så tacksam att jag lever. Jag älskar dig Martin.

Jag fortsätter gråta och skaka efter vårat samtal men lugnar snarr ner mig. Sedan kör jag iväg igen. Radion är fortfarande avstängd.

När jag kommer till kommungränsen, Askersunds kommun, sätter jag på radion igen. Håkan sjunger fint "Jag ska älska dig tills jorden går under, jag kommer aldrig dö nej".

Jag känner mig helt lugn. Sedan tronar Askersunds "skyline" framför mig. Solen har gått ner och det är kolsvart men ljusen glittrar fint över staden. Min älskade hemstad som har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Så många minnen. Jag gråter igen, inte av rädsla utan av tacksamhet. Jag fortsätter färden hem till Örebro.
När jag öppnar dörren möts jag av mina ulltussar Benny och Bosse. Jag möts av Martin och jag faller in i hans famn och kramar honom så hårt jag bara kan och nästan vägrar att släppa taget och han säger "Du är hemma nu, du är trygg, det gick bra älskling!".

Jag ser den där idiotiska bilden av den silvriga volvon som kör rakt mot mig och känner känslan. Får tryck över bröstet, blir yr och mår illa.
Jag hoppas jag kan släppa denna händelse snart och slippa uppleva den gång på gång. Jag ber om att slippa drömma mardrömmar.
Varför skriver jag? Jo för jag behöver det. Och om ni har orkat läst hela inlägget vill jag säga ett visdomens ord. Ingenting är så viktigt att komma i tid till att man kör så vårdslöst att man kan ta livet av sig själv och SÅ MÅNGA ANDRA! Jag önskar er en god natt, kör försiktigt där ute och lita inte på någon annan än dig själv i trafiken. Safe and sound <3mme