Lätta mitt hjärta

Textrader ur: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
...
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
...
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö"

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

 
Ni får tycka vad ni vill om KENT men jag kan lyssna på deras låtar i timmar när jag funderar över livet.

Haft ett långt samtal med min älskade vän Mikaela. Jag saknar att bo nära dig, i sommar blir det 40 minuter närmre, det är jag så glad över på så många olika sätt.
Tack för pratstunden, nu är min själ lugnare igen.

tungt

Jag trivs jättebra på min praktik. Men just nu är det många i min närhet som har det tufft och det är något som jag grubblar över hela tiden. Det jobbigaste är att inte kunna hjälpa. Det gör ont att se och stå bredvid och inte kunna ta bort det tunga för dem.

Bland annat är Min älskade pappa dålig, jag önskar så att han får må bra snarast ♥

<3mme

Snart slut på kapitlet

Sitter och rensar min jobbmail. Hade tydligen snart en full inbox. Raderar tusentals mail från flera år tillbaka. Där kommer dom upp, som små ärr som kliar. Har det verkligen läkt? Alla rapporter jag har skickat. På människor som behandlat mig som om jag vore mindre värd än någon annan. Som om jag inte vore värd någonting alls.
Sedan ser jag svaren jag fått från mina chefer om att det är bra att jag skriver och rapporterna är välskrivna. I vissa finns det uppmuntrande ord men det räckte inte för mig då, dessa ord var nästan som ett hån, då.
Jag har lärt mig otroligt mycket om människor de åren jag har jobbat på tågen. Jag har också lärt mig otroligt mycket om mig själv. Jag vet vad som är befogat att ta till sig och vad som jag inte ens ska lyssna till. Jag vet men det är inte alltid så enkelt när man står där.
Igår jobbade jag. Mina kollegor är guld värda. Men ändå finns det en resenär som satt sig, som jag inte kunde göra nöjd. En gång älskade jag detta jobb. Det var flera år sedan.
Sista sommaren på tågen (jag ber till Gud att jag ska få jobb nästa år efter mina studier till det jag utbildat mig till, arbetsterapeut, så det verkligen är sista sommaren) kommer bli nostalgisk men när den är över, vilket lugn i själen jag kommer att få.
Jag har aldrig ångrat att jag började, som sagt jag har lärt mig otroligt mycket av detta jobb, det ska bli så skönt att få avsluta detta kapitel i mitt livs bok. Jag har redan börjat skriva på ett nytt. Nästa vecka har jag "praktik", ser verkligen fram emot det! Jag fick mitt förstahandsval, blev så glad! Det ska bli riktigt intressant och spännande detta!!

Trevlig vecka, själv ska jag plugga, tenta på fredag.. av mailen blev jag motiverad att ta mig framåt. Full fart!
<3mme

"Hoppas du inte låter våra ”besvärliga kunder” sätta ner ditt glada och trevliga sätt/humör ."

RSS 2.0