.

Stolt över mig själv drog jag på mig löpartightsen, sport-bh'n och linne. In i garderoben för att hämta innerskorna, jag skulle träna på F&S för första gången sen i våras. Letar och letar och letar. Blir mer och mer stressad. Var är dom? Ropar på Martin och frågar om han har sett dom. Självklart inte. Blir stressad, börjar gråta. Inser att jag inte kommer hinna. Skriker på Martin att han ska åka utan mig. Bara åk! Besviken ringer jag till F&S för att avboka passet, så jag slipper få prick. Till svar får jag att jag inte ens är bokad. Konstigt, fick ju bekräftelse på att jag faktiskt hade bokat passet.
Fundersam lägger jag på luren.
Tur i oturen att jag inte åkte iväg. Dumma skor. Dumma teknik. Men det var tydligen inte meningen att jag skulle iväg och träna idag.
Nu sitter jag här med tårarna som rinner längs kinderna. Inte av lycka. Inte av sorg. Inte för att jag är ledsen utan för att jag är besviken.

Instinkten säger att jag ska sätta mig i soffan, äta något onyttigt och tycka synd om mig själv.

Jag har inte bestämt mig om jag ska köra på det alternativet än.
Jag har ju faktiskt en bok med bra övningar som jag skulle kunna träna här hemma.

Synd att det är mörkt ute, annars hade jag ju faktiskt kunnat ta en promenad.

Hm..nepp, jag börjar med kvällsmaten så den är klar när Martin kommer hem. Då kanske han har glömt att jag skrek på honom..
Varför är jag en sån känslomänniska? Alla gånger är det inte så kul.
<3mme