.

Det svider, det bränner och drar sugande framifrån bak mot ryggen. Att få in luft igenom näsan ner i halsen hjälper föga. Jag känner igen det så väl. Jag har haft det så många gånger förr. Denna känsla, denna smärta. Den kryper sig på när man minst anar. När man är som starkast och drar en ner igen, för stark vill den inte att man är. Den kommer när man som minst vill ha den. Och håller ett hårt grepp, sätter klorna stenhårt i och vill inte lossa.
Det är min stressmage. Den som alltid gör sig påmind när jag inte har full koll. Första gången den kom var i ddecember 2006. Min mormor gick bort och min värld rasade samman. Hon var ju så pigg för sin ålder. Det var så oväntad. Och mamma, älskade lilla mamma blev helt förkrossad.
Jag reagerade som jag alltid gör i lägen när sorgenn kommer. Bryter ihop men kommer igen fort. För det är aldrig jag som mår dåligast. Jag måste se till att alla mår så bra dom kan. Intalar mig själv att allt kommer bli bra. Allt måste bli bra!
Så utvecklade jag mitt kontrollbehov. Jag vill så väl, men ibland så säger kroppen ifrån. Och den skriker högre för varje gång, för minsta lilla. Jag känner min kropp väl. Jag vet vad den säger, men det är inte alltid jag vill lyssna. För det måste ju bli så bra som möjligt och alla mååste ju må bra!
Det är när jag inser att jag inte kan göra någonting, för det handlar inte om mig, som jag får panik. "Va, kan jag inte fixa det? Katastrof!"
Jag vet, det är inte katastrof. Ja, jag vet att jag inte har makt att lösa världens alla problem. Eller för den delen, mina vänners. För när jag vet att en vän mår dåligt, så mår jag så otroligt dåligt. Men jag vet att livet har upp- och nedgångar. Att man lär sig av allt man är med om även fast man inte alltid märker det just då. Man lever livet och lär.
Men jag vill så gärna att allt ska vara gott. Att alla i min närhet ska må bra! Tids nog kommer de som har det svårt att få det bättre. Jag har bara svårt att acceptera det. Jag vill att det ska vara nu, bums, på momangen!
Jag vill ha min vilja igenom. Jag har kämpat för min vilja, att just jag ska ha rätt, i hela mitt liv. Det är en drift jag har som lillasyster. Det jag har accepterat är att det inte alltid blir som man tänkt sig. Att man inte kan få allt man pekar på. Det har min familj lärt mig, det är jag så tacksam för!
Just ikväll kom min stressmage. Egentligen helt i onödan, för det löser sig (sa han som sket i badkaret). Efter några tårar och djupa andetag samt en lång radda med ord för att få ur mig tankar, så mår jag bättre än innnan, fast det fortsätter att svida i mellangärdet. Men med lite sömn så är det ssnart en ny vecka och jag jobbar 1,5 dag bara. Sen är det bara massa roligheter!
Om du orkat läsa dig igenom alla ord, tack och bli inte rädd, jag mår bra när jag får ventilera. Det var trots allt därför jag startade min blogg för 100 år sedan (hösten 2007). God natt mina fina!
<3mme. Psst, ursäkta stavfelen, man skriver fort och med mobil, då kan deet bli lite hopp och ihop här o där.