.

Jag började tänka på en människa idag. En människa som var mig så nära. Det är underligt hur det kan bli. Jag trodde vi skulle vara vänner för livet. Vi är absolut inte ovänner. Ser vi varann på stan så hälsar vi, om vi nu fortfarande känner igen varandra. Vi skulle läsa franska ihop och åka till Paris, vi drömde verkligen om det. Och jag trodde att vi en dag skulle göra det. Än har det inte blivit så, det är minst 15 år sedan vi pratade om det. Vi kom i olika klasser på högstadiet. Jag och min vän gled isär, skaffade nya vänner på var sitt håll, men var aldrig osams. Jag tänker på henne emellanåt. Jag har henne som vän på Facebook. Idag undrade jag hur hennes liv ser ut? Har inte träffat henne på 8år..
Jag minns allt vi var med om. Min bästa vän och jag. Vi var 13 år när vi gled isär och jag har ingen aning om varför.
Hon satte spår i min personlighet. Det var hon som började med att hjälpa mig att våga prestera framför folk. Hon sådde fröet för att "bota" min scenskräck. Tack Emelie! Jag hoppas du har det bra <3mme