.

Men samtidigt så känns det nu oerhört jobbigt. Vi älskar våran lägenhet. Vi trivs så bra i den. Vi har bott här i 3 år. Och för varje dag, vecka, månad, år, har den blivit mer och mer våran.

Jag vet känslan jag hade när jag skulle lämna min lägenhet i Vadstena. Den hade varit mitt hem i 2 år. Den var liksom min. Allt med den stod för någonting. Den stod för steget in i vuxenlivet. Att lämna den var ledsamt, men så fint på samma gång. Jag hade klarat av skolåren, och det med huvudet högt!

Den här lägenheten vi bor i nu. Den står för något stort. Det är i och med denna som jag och Martin sammanfört vår vardag. Flätat ihop våra liv. Det är här vi har gått från ett jag och ett du till ett vi, och ändå inte kompromissat med vad var och en av oss står för. Vi har inte förlorat oss.

Upp- och nedgångar, sen upp igen!

Jag hoppas vi får en riktigt fin lägenhet, vad och när det än blir. Och vi ser till att nästa kapitel blir ett riktigt bra ett.

Martin och jag, det är teamwork!

<3mme