.

Sitter i Stockholm. Känns som tiden står still. Tårarna rinner. Inte av jobbet denna gången, nej nu är jag stark. (Jag skänker inte en enda droppe till för detta företag! Jag är hård som sten och vill bara ge det en stenhård höger.)
   Nej tårarna rinner för min vän. En vän som är grymt duktig. Hon har klättrat uppåt i hirarkin och kommit väldigt långt på kort tid. Där uppe blåser vinden hårdare, även fast grunden är stadig. Det är människorna runt om en som spelar roll. Och det är svårt att vara borta helt själv, utan sin familj, sin kärlek och sina riktiga vänner. Tro mig, jag vet. Självklart kan jag inte känna exakt likadant, och jag vet inte exakt hur det känns för henne. Men jag förstår ändå. Och jag lyssnar gärna.

Sen får jag en krypande ångest, över att vara otillräcklig. Men eftersom hösten och vintern varit hård, och jag inte vetat om hur min vän har mått, så är det som det är. Det kommer bara bli bättre.

Snart får jag hålla om henne, stryka henne i håret och säga att allt blir bra.
   Så fort jag ser henne kommer jag börja gråta. Gråta av lycka! Som jag har saknat henne! Min älskade, underbara, unika, sanna vän - Annie

<3mme