.

Det är när man börjar få kallelser hem från vårdcentralen om provtagning för olika saker man börjar känna sig gammal. Eller jag är inte gammal egentligen, men vet inte hur jag ska beskriva känslan på annat sätt. Jag är stressad, ofta. Och det är inge bra det vet jag. Jag jobbar med mig själv för att kontrollera stressen och försöka stoppa den innan den klamrar sig fast så stressmagen kommer och spökar. Men läkarbesök hjälper inte riktigt till med att hålla den borta. Nu måste jag vänta minst 2 veckor för att få besked om jag är som jag ska. Det är stressande om något! Varför blir jag så stressad? Har inte alltid varit en sån person. Det började sista året i Vadstena, sista året på gymnasiet vill säga. Då hände mycket i mitt liv. Bland annat så dog min mormor plötsligt, visst hon var gammal men hon var aldrig sjuk så det blev oväntat, otroligt jobbigt! Sen var det tusen grejer i skolan, och jag är något av en perfektionist när det kommer till saker som jag är intresserad av och ska prestera i, jag pressar mig själv och blir aldrig riktigt nöjd. Det är nog därför jag är lite smått rädd för att bestämma mig vad jag ska bli, bestämma utbildning. För jag vet hur jag blir när jag vill något. Och jag vet nu att de senaste året som jag nu lagt bakom mig har gjort mig svag, men jag är på väg att bli stärkt av det, men är inte riktigt där än. Så jag vet inte riktigt vad min kropp pallar med. Så jag får nog vänta en stund. Och därför blir jag stressad, för jag gillar inte att vänta på saker. Jag vill bestämma själv! Och man känner sig så hopplöst hjälplös av att vänta.. Det är jobbigt att se gamla klasskompisar bli klara med sina 4åriga utbildningar, vad har jag gjort de senaste 4 åren? Men jag ska inte trycka ner mig själv. För jag vet att bara jag bestämmer mig, så kan jag bli precis vad jag vill, jag är kapabel till det. Jag vet att jag kan om jag vill. Men nu för en stund till väntar jag, så min kropp klarar av det, för den ska inte få hindra mig. Ska på läkarbesök idag med, av en helt annan anledning. Meningslöst enligt mig men måste tydligen gå. Det är bara bita ihop och le. Det kan jag. Det har jag lärt mig genom åren. Och jag är proffs på det, så de så! 14:30 får jag förhoppningsvis pusta ut över en kopp med Michaela och Emma! Så ska jag ringa bästis direkt efter besöket. Jag har mina skyddsnät och det är jag otroligt tacksam över. Mina vänner, min familj min kärlek - ni är bäst! <3mme