.

Det ter sig olika för alla men det är likt för vi alla går igenom det. Livets gång.
Mitt hjärta brast när jag åkte förbi mormor och morfars hus. De som köpte de efter mamma och morbror har nu sålt det. I min önskevärld så skulle huset aldrig sålts. Eller så skulle jag vilja köpa tillbaka det nu.
Jag är glad över att morfar slipper se hur förfallen trädgården har blivit. Hans mästerverk, helt igenvuxet. Jag grät när jag såg det och önskar att jag kunde fått fler år med Eva och Sture, mina fantastiska morföräldrar.
När jag besökte deras grav kom känslorna och bilderna från deras begravningar tillbaka. Det gjorde så ont. Saknaden kommer aldrig försvinna.
I höst/vinter är det 10/5 år sedan morfar och mormor gick bort. Men deras röster finns kvar i mitt minne. Lukten de hade, huset och trädgården, finns kvar i minnet. Skratten och leendena. Ja allt finns kvar i mitt minne och i mitt hjärta. Jag plockar fram det när jag behöver deras trygghet eller när jag känner igenn någonting från någon av dem, och minns med glädje och värme.
Hoppas ni har de fint i himmelen. Jag saknar er!
<3mme