.

Jag har alltid vetat precis vart jag är påväg i mitt liv, fram tills nu.

Ett bra exempel på detta är;
När jag var 8 år och var på min äldsta storebrors student, sa jag till mamma: "Den här skolan vill jag aldrig gå på!" Hon svarade att alla som bor där vi bor, kommer att gå på denna skola. Men jag skulle minsann aldrig gå där!
   När jag var 14 år sa jag till min yngsta storebror "Jag kommer flytta hemifrån före dig, haha!". Han svarade att han faktist är tre år äldre, så han kommer minsann hinna flytta innan mig.
   Men så flyttade jag när jag var 16 och han bodde kvar hemma i några år till. Och varför jag flytta när jag var så ung, var för att den gymnasieskolan jag hade valt lång en bit hemifrån och där hade tre oförglömliga år!

Så, jag vet att bara jag bestämmer mig för något, även om det kommer motstånd, klarar jag det.

Just nu är jag väldigt frustrerad. Jag letar efter utbildningar som jag skulle kunna vara intresserad av, men hittar ingen som direkt "ropar" på mig. Och jag behöver den känslan, att det här är rätt, detta är vad jag ska hålla på med ett tag.. Det här är nästa steg i mitt liv.
   Men den känslan lyser starkt i mina ögon med sin frånvaro, tyvärr. Jag antar att det bara är att spana vidare, men frustrationen är så irriterande just nu!

Jag ropar efter hjälp, men de enda svar jag får är ekot från min egna röst.

There can be miracles
When you believe
Though hope is frail
It's hard to kill
Who knows what miracles
You can achieve
When you believe, somehow you will
You will when you believe

They don't always happen when you ask
And it's easy to give in to your fears
But when you're blinded by your pain
Can't see your way clear through the rain
A small but still resilient voice
Says love is very near


<3mme