.

Doften av gummihandskar och billigt tvättmedel slår mot mig när jag kommer in i lokalerna. Efter en stund känner jag också lukten av människor, gamla människor. Får en klump i halsen och ett tryck i bröstet. Hjärnan säger åt mig att vända mig om och gå ut genom dörren på en gång! Men hjärtat säger till mig att ta hand om mina nära och kära.
   Jag lyssnar på hjärtat, för min familj och mina vänner är allt!
   Hör hur tofflor släpar, sakta och uppgivet, mot den ruggiga hemska plastmattan. Ser en korridor full med dörrar, vita dörrar till tusen.
   De stirrar så när man går förbi. Gamla människor granskar alltid från topp till tå och tillbaka, flera gånger. Man vill inte tycka synd om dem och de vill inte att man ska göra det heller. Men jag kan inte hjälpa det.
   Vissa har hoppet kvar, andra inte. Så sorgligt och grått, rysningarna går i ett, längs hela kroppen. Jag vill aldrig hamna här, aldrig!
   Personalen tittar på mig med sorgsna ögon och ler, ett försök om att se positiva ut. Det är det som får mig att nästan kvävas. Varför tycker de synd om mig? Jag är ju bara där för att farmor behöver mig. Det är inget synd om mig!
   Sitter en stund på sängkanten och småpratar lite. Mathias är också med. Vi får säga om och om igen samma saker. Det kan inte vara lätt för henne det här. Hon blir lite förnärmad när hon inser att hon frågat om samma saker innan.
   Jag ser sorgen i hennes ögon när vi säger att hon ska stanna där en tid, så att hennes höft läker. Hon vill bara hem! Man ser uppgivenheten i hennes ögon och det skär i mitt hjärta att hon inte har någon livslåga. Bara en fjuttig glöd på en tändsticka, som håller på att slockna i vinden.
   Det gör så ont att se henne lida. Min lilla, kära, farmor! Varför kan hon inte få livslusten tillbaka? Det svaret har jag, hon har inte viljan, att få den tillbaka kvar. Det känns som det är försent. Jag vet inte vad jag ska säga längre för att muntra upp henne.
   Vi säger hej då till henne, efter ca 1h. Hon ska äta, Broccolisoppa. Det verkade hon inte gilla, rynkade på näsan när jag sa vad hon skulle få. Jag förstår henne, vem vill ha en grön, äcklig gägga till kvällsmat? Inte jag i alla fall! Och tydligen inte farmor heller...
   På väg ut mot bilen känner jag hur paniken börjar tyna bort, men jag har kvar bilden av sorg och smärta som jag såg i farmors trötta ögon...
   Nu sitter jag här framför datorn med gråten i halsen, jag vill att hon ska vara lycklig! Snälla, gör så att hon mår bra och blir lycklig igen!
   Det gör så ont...