.

För exakt 6år sedan, satt jag nere i vardagsrummet ihopkrupen i mammas famn med Mathias i andra änden av soffan bredvid pappa...Marcus var på turné i Tyskland tror jag och Micke va hemma hos sig i Hallsberg...en kväll som var så fruktansvärd, så otroligt hjärtskärande och hemsk...En kväll som var vilken vardagskväll som förut innan samtalet kom från Gotland...
   Denna kväll får mig att känna en stor klump i halsen, tårar som bränner bakom ögonen och en enorm sorg...

Min morfar var världens snällaste. Han var en duktig snickare och ganska händig med det mesta. Tyvärr så drabbades han i ganska unga vuxenår för både det ena och det andra. Men han var en krutgubbe som stod emot nästan alla sjukdomar som finns...Han var den personen som man alltid trodde skulle finnas kvar, ALLTID!
   Den dagen hjärtat inte orkade mera så fanns han inte kvar. Vad hände egentligen?
   Min morfar...världens bästaste morfar, krutgubben som var bäst på allt han tog sig för! Borta? Va!? Han fick inte vara borta!!!

Saknaden är otroligt stor, han var så snäll, rolig och bäst på att vara morfar! Han hade verkligen tålamod med oss barnbarn...Han gick där och vattnade sina blommor och påtade...satt vid muren och tittade ut över jordgubbsplantorna och potatisblasten, hallonen, dillen, tomaterna och alla grödor som han odlade...han satt där och tittade, filosoferade och jag tror att han mådde ganska bra då...

För exakt 6år sedan, insåg jag, när tårarna föll som mest, salta och svidande nerför de glödheta kinderna, människor lever inte för alltid...människor som du älskar och ser upp till går bort...
   Jag vet att morfar är i himlen, för snart ett år sen tillsammans med mormor och Stampe, och tittar ned på oss, tar hand om om, ja, han ser efter oss så att allt går bra här nere...

Så ledsen för att vi fick sälja världens bästa trädgård, tomt och hus, som låg i världens bästa stad och på världens bästa Ö...Mitt älskade Gotland har blivit lite mindre, lite mer tomt, men fortfarande är det bedårande vackert...
   Det får gå att börja om med nya tag, ute på landet på ön istället...
Jag har minnen, underbara minnen, som ligger kvar djupt inne i mitt hjärta som alltid kommer att finnas med, värma mig när jag känner mig nere och minnas barndomens sommrar på Gotland med enorm glädje!

Jag saknar Eugeniagatan 18 med Morfar, Mormor och Stampe, en jummen sommarkväll, känna doften från grönskan, höra ett tut från färjan, sittandes på trappen och njuta av varandras sällskap! Bara för en kort sekund sluter jag ögonen, känner efter med alla sinnen...och det känns, för en kort sekund, som jag är där, bredvid dom, som jag älskar så högt!! Vi ses i himlen, men som jag har sagt förut...så dröjer det förhoppningsvis några år, för jag har endel att göra här på jorden först...men sen, då får vi ses igen!!!


Tänk på en sak gott folk, era nära och kära är inte odödliga, någon gång kommer också dom somna in...så va snälla mot er omgivning, ta hand om varandra och ge kärlek!

Tro, Hopp, Kärlek! Från världens bästa bok! 1 Kor 13:13


<3 mme



Mitt Paradis!