.

Nu gör jag det som jag så ofta gör fast inte riktigt vill erkänna för mig själv att jag gör det, som man kanske inte borde göra..

Ikväll saknar jag de som en gång var.. ett leende som aldrig slutade le, ett skratt som fortfarande ekar mellan husväggarna, lycka i dess simplaste form.. ett gott skratt. 
   Det gör ont, men värmer på samma sätt.. Kanske är det som när man pillar bort en sårskorpa, för att det kliar så, så man kan inte låta bli, så börjar blodet rinna, det är varmt och så när man pillat bort skorpan så ångrar man sig, för istället för att klia, så svider de och blöder.. nästan bränner..

Såklart att jag saknar en dag som förut. Där skratten bytte av varandra och det största bekymmer som fanns var.. ja vad tyckte man va jobbigt då? Läxor och prov.. tråkiga lektioner.. men det fanns en enkel lösning om man ville.. det finns inte längre.

<3mme